Räv!
Vi har en räv som bor hos oss. Det vill säga, han har bott i området i flera år, men de senaste dagarna har han bott på vår tomt. Vad häftigt, tänkte jag när jag såg honom på gräsmattan utanför vår dörr. Vår egen räv!
Han är stor och helt orädd, med glans i pälsen (ingen rävskabb) och han dyker upp då och då. Jag har alltid gillat rävar och jag har hoppats på att han ska dyka upp nån gång när jag råkar ha kameran med mig, så att jag skulle kunna ta en bild på honom.
Jag har haft närkontakt med honom en gång, det var förra sommaren och jag var på väg till en kompis. Jag stod vid busshållplatsen och väntade, och en plötslig känsla av att vara iakttagen kom över mig. Längs Breviksvägen vid vårt hus går ett gammalt ruttet staket, som har gått sönder på vissa ställen. Innanför det finns det några tomter och mellan dem bara skog, och på det stället där busshållplatsen ligger är det en lång bit till närmaste tomt, och staketet är trasigt precis där. Och där stod han och bara tittade på mig. Jag kom helt av mig först, det var så konstigt att se ett vilt djur stå så nära utan att springa sin väg. Han bara stod och tittade, mindre än två meter från mig, och jag tittade tillbaka. Hans ögon såg nästan mänskliga ut. Efter ett tag vände han sig om och gick långsamt tillbaka in i skogen. Man skulle nästan kunna tro att han var en människa som blivit förtrollad till ett djur! Det låter löjligt att säga det, men jag har aldrig sett något vilt djur bete sig på det sättet och det finns fullt av rådjur, älgar och annat där jag bor. Det var faktiskt lite kusligt.
Och nu har han alltså kommit tillbaka igen, ännu närmare den här gången. Jag undrade varför, eftersom det alltid är mycket folk här på dagarna (mamma har sin veterinärpraktik) men när jag hörde honom yla utanför fönstret igår kom jag på varför. Det finns väl inte så mycket för honom att äta såhär års, och en räv måste väl tröttna på att äta möss och sorkar. Kaniner ska det vara, vita, ulliga hoppiga kaniner! Och det råkar ju vara så att det finns fyra ytterst delikata kaniner som brukar springa omkring i mörkret och leka, helt omedvetna om att det finns faror där ute, hos oss. Att de inte är riktiga kaniner gör nog ingen skillnad när de är ett mål mat så lätt att fånga. Att jag omedelbart ändrade inställning till vår lilla rävkompis är väl nästan överflödigt att säga.
Vilken mardröm det skulle vara, om han fick tag i någon av våra hundar! Jag är inte rädd för honom för min skull, rävar attackerar inte människor, men varje gång jag går ut med hundarna tänker jag att han kanske är i närheten, gömd i nån buske nånstans, och väntar på att nån av valparna ska ströva bort från de andra... Det är jobbigt för det går ju inte att låta bli att ta ut valparna, och det blir ganska ofta också eftersom de inte är helt rumsrena ännu. Och de har ju så mycket energi som de måste göra av med, att hålla dem inomhus går ju inte. Jag gillade att räven var här förut, men nu vill jag mest bli av med honom. Det känns hemskt att säga så eftersom det trots allt inte finns så många rävar (och ytterst få som är lika fina som han) och det är kul att ha honom här, men måste jag välja mellan honom eller Atena, Cody, Addie och Cassie vet jag vilka det blir.
Brownies!
Lite proffsig är man ju :p
